Sommar i Söndermarken

På det lilla kafét med den stora uteplatsen, där humlorna surrar och småfåglarna kvittrar, får man en bibel om man köper en kopp kaffe. Även påtår och en pratstund med Fru Solsken i kassan ingår. Men morotskakan är slut.
Det är en lördagseftermiddag i augusti, småstaden är ett barn som betraktar himlen med förundrade ögon. Ljusblå. Bomullsmoln.
Jag tar en klunk av kaffet. Hon kastar ner blicken i sitt röda te och rör om förstrött.

– Hur går det?
Min vän är vegetarian, läser till veterinär. Sommarjobbar på Söndermarkens Slakteri.
– Jo, det går bra, tror jag.
– Men?
Hon tittar upp och ser på mig som man ser på någon som inte riktigt förstår.
– Jokke, säger hon. Jokke, du borde inte äta korv.

Eftermiddagens svalkande skugga försvinner och sensommarsolen förvandlas till Saurons Öga. Vi sitter på en parkbänk med utsikt över det stora varuhusets lastkaj. Gräset omkring oss är giftigt grönt och bilarna susar förbi som trötta insekter borta på motorvägen.
– När jag kom hem efter första dagen och tittade jag mig i spegeln upptäckte jag en massa små röda fräknar över hela ansiktet. När jag sköljde ansiktet försvann dom. Det var inte fräknar. Det var blod.

Det är för varmt och ingen av oss är särskilt hungrig, men ryktet kommer fram till oss och viskar om en Pizzeria i utkanten av stan.
”Den bästa pizzan i hela stada.”

Nu sitter min vän och äter stekta grönsaker utan sås och berättar om grisar med lunginflammation och bönder som vägrar skilja bröd och förpackning åt och bjuder Stians stammisar på tvårätters. Vid varje måltid.
– Magarna är fulla av plast.
Jag äter fläskschnitzel med friterat transfett och en hånleende citronskiva.
– Var det gott? frågar hon.
– Utsökt, säger jag. Vill du smaka?

Jag är en annan

Oavsett om jag vill bli läkare, trapetsartist, advokat eller skådespelare så finns det vissa färdigheter som kan vara bra att ha. Färdigheter som alla arbetsgivare söker. Självkänsla, Självförtroende, Motivation och En Positiv Inställning är sådana. De gör mig svårersättlig för min arbetsgivare, men arbetet lättersättligt för mig.

Problemet är att jag sedan jag blev arbetslös har sett dessa grundpelare falla tungt över tillvaron. Jag går runt bland bråten och plockar spegelskärvor under promenaden till socialkontoret. Jag är en skugga, och skuggor saknar färdigheter.

Vägen ut ur byråkratins entoniga rundgång – till ett arbete – går via insikten om att människans lynne bara delvis är kodat av hennes DNA. Resten är upp till vanan, erfarenheten. Jag kan alltså lära känna mitt värde, skaffa mig en tro på mina möjligheter, och på så sätt uppleva en förhöjd känsla av mening och sammanhang i mitt liv.
Ja, jag kan till och med lära mig att le när jag vaknar om morgnarna. Se framtiden an med tillförsikt.

Men det kräver en djupdykning, ett sökande efter mina handlingars underliggande motiv. En konfrontation med personen som bär mitt namn och möter min blick när jag tittar mig i spegeln: VEM är jag? Vem ÄR jag? Vem är JAG?

Självkännedom är ett absolut villkor för min utveckling. Utan självkännedom kommer jag att famla i blindo. Jag blir en närsynt slav under impulsernas godtycke. Stirrar med tomma ögon mot horisonten medan tiden rinner som sand mellan fingrarna och livet flyter iväg, längre och längre bort ifrån mig.

När jag har förhandlat fram ett kontrakt som både jag och mina förutsättningar accepterar och äntligen fått beslutets fasta mark under fötterna, kan jag inleda undersökningen. Men hur börjar jag? Och vad gör jag med resultatet?

Skymningstid

Kvällssolen blänker i strömmen och vattnet skummar och stänker kring Djurgårdsfärjorna. Måsarna skriker en Stockholmsmelodi och luften luktar sött av öl och cigarettrök. På Skansen är det allsång, men de svartklädda betongbarnen som inte är barn längre, bryr sig inte. Det gamla punkbandet Dia Psalma är ute på sin sista turné och snart ska de bjuda upp till avskedsvals på Gröna Lunds dansbana.

Från början hette dom Strebers, men bytte namn 1993 och började spela en punk influerad av den nordiska folkmusiken. I texterna möts punkens kompromisslösa längtan efter någonting som inte är gjort av plast och folksagans obevekliga tro på den gyllene gryningen. Dia Psalma gav Näcken en elgitarr.

Den lilla dansbanan ska med sina små lyktor skänka ett romantiskt skimmer av tidslöshet, men den är full av nitar och urtvättade bandtröjor, så det blir bara kitschigt. Som att se Christer Sjögren på Kafé 44.

Dia Psalma spelar hela första skivan, Gryningstid, i ett svep och tackar som fan och så jävla mycket mellan låtarna. Publiken svettas och brölar och skrålar med, men ingenting händer. Gitarrerna distar förgäves. Efter fyra låtar börjar folk knappa på sina telefoner, småprata lite.

Det är inget värdigt avsked men det känns ändå bra att stå här, bland de solstungna getingarna, i en kollektiv tinnitus och veta att man alltid kommer kunna säga att man var där.
Alla älskar dig när du är död.

När Jorden gått under

En bomb exploderar i Oslo och en man utklädd till polis avrättar ungdomar på det Norska Arbetarpartiets ungdomsläger.
Tiden stannar upp. Tillvaron tappar andan.

När dagens mor har sövt sin dotter med en etertrasa står jag med mina vänner på en plattform i Fisksätra och väntar på ett tåg in till stan, och vet inte mer än att vi är unga och att det snart kommer att börja regna.

Vi står tysta och pratar om sånt man pratar om när jorden har gått under.
Ibland kommer vi på oss själva mitt i ett halvt leende och vänder då blicken skamset mot marken.
Jag tar en klunk äppelvin och tittar upp mot himlen. Den luktar åska. Jag blundar och tar en klunk till.

Tåget dundrar in och när vi kliver på börjar det hårda regnet falla, och det känns som att det kommer att regna för evigt.
Tiden står stilla, tillvaron kippar efter andan.
Vi öppnar ett fönster och den inbillade svalkan kyler ner mardrömmen tills vi inser att mardrömmen inte är här. Den är någon annanstans.
Och där är den verklig.

Den sista människans sång

Jag är hunger och törst, jag är längtan och lust
Jag är jägaren, offret och slakten
Jag är herre och träl, jag är kropp och själ
Jag är domaren, fången och vakten
Jag är djävul och gud, jag är vilja och bud
Jag är ögat och tanden
Jag är ensam kvar, jag är gåtans svar
Jag är fadern sonen och anden

Jag är saknad och sorg, jag är kyrka och borg
Jag prästen, riddaren och kungen
Jag är skog och mark, jag är kåda och bark
Jag är träsket, snåret och dungen
Jag är blomma och bi, jag är en blomstertid
Jag är kvinnan och mannen
Jag är ensam kvar, jag är gåtans svar
Jag är fadern, sonen och anden

Jag är skinn och ben, jag är runa och sten
Jag är ljudet, bilderna och orden
Jag är större än mig, jag är tinget i sig
Jag är hjulet, stolarna och borden
Jag är vatten och luft, jag är känsla och förnuft
Jag är glaset och sanden
Jag är ensam kvar, jag är gåtans svar
Jag är fadern, sonen och anden

Jokke Dahlström, 2010

En korsning i Arvika

Jag är en liten gosse i från staden och Arvika är en folkhemskuliss som har glömts kvar djupt inne i de värmländska skogarna. Jag ska hälsa på en kompis som arbetar som underläkare på ortens sjukhus. Det regnar när jag kliver av tåget och min kompis undrar om jag var tvungen att ta med mig vädret. Sen ler han snett, som man gör när man är ung och just har raljerat över någon av svenskans tomma och föråldrade fraser.

Regnet tilltar och vi drar omkring på de smala gatorna och letar efter en matbutik. Min kompis stannar i en korsning och plockar fram sin Iphone. Två tyska backpackers kommer fram till oss och frågar om vägen till närmaste matbutik.
– Just a second. Min kompis pekar på sin telefon. Världsvant men vänligt.
Jag undrar hur tyskarna har hamnat här.

De är nog barn av den tyska älgfanatismen; Göthe gone wrong.
Deras föräldrar har vaggat dem till sömns med sagor om landet i norr. De stora skogarna. Stillheten. Den rena luften. Och till slut har de somnat och drömt att de en dag ska resa bort från verklighetens industri och hitta sig själva.

– Is that a GPS? frågar Greta och himlar med ögonen.
– Yes, it is, svarar min kompis, så där självsäkert som bara unga män med förlovningsring kan.
– That’s So Cool, säger Greta förtjust.
Hans är glåmig och tillbakadragen.

Tystnaden som uppstår, och regnet, och det faktum att hela Arvika sitter på en restaurang med vita dukar och iakttar oss misstänksamt, får mig nästan att tro att vi är med i en film om vad döljer sig bakom sommaridyllens färgglada fasader.
– It´s that way, säger min kompis och pekar med hela handen rakt fram.

Hans och Greta tackar för hjälpen och skyndar före oss. Det var så lite så säger vi och ler de väluppfostrade pojkarnas leende.
Sen blir vi stående en stund och ser dem försvinna med sina drömmar i stora, otympliga ryggsäckar.

Konsten att strula till ett liv

Jag vill på intet sätt skryta, men, jag är ett geni. Jag kan konsten att strula till ett liv.
När jag hade tagit studenten drev jag omkring i Haninge en sommar. Haninge är ett bra ställe för den som vill driva omkring. Det är det man gör där. Driver omkring. När jag blev trött i bena hamnade jag allt som oftast på biblioteket.
Men sen kom hösten och jag reste till andra sidan stan för att studera holländska på universitetet.
Det tar mer än en timma att åka kommunalt till universitetet från Haninge; för att fördriva tiden läste jag, och snart hade Stig Dagerman övertygat mig om att holländska inte var min grej.
Jag hoppade av och började göra det jag är bäst på. Driva omkring.

Det blev oktober och skymde tidigt över Poseidons Torg. Jag satt på biblioteket och skrev spretiga dikter och tittade ut. Statyn, kinakrogen, gångtunneln. Löven föll och fimpandes mot marken. Världen förlorade sin färg.
Jag skulle aldrig ta ett jobb.

På helgerna spelade jag gitarr på sunkig bar på en bakgata intill Haninge Centrum.
En väl begagnad äldre gentleman haltade fram till mig och la ner 500 spänn i gitarren och berättade att han krossat foten på ett bygge.
– Jag är på Arbetsförmedlingen varje dag och söker jobb, men ingen vill anställa en sån som jag, sa han.
Jag höjde glaset, skålade. Slog an ett ackord.
Bartendern stängde av musiken. Jag började skråla ”The house of the rising sun.”
Den haltande mannen skrålade med.

Det gick ett år. Jag läste engelska i en termin, var arbetslös nästa.
Jag satt på arbetsförmedlingen och tänkte stora tjugoåriga tankar som bara tjugoåringar kan. Det är inte så konstigt att arbetslösheten är hög om alla söker jobb.
Jag och verkligheten kom inte överens. Jag visste att jag skulle bli låtskrivare och författare, men verkligheten menade att det inte var möjligt. Först blev jag arg, sen blev jag argare och till slut blev jag deprimerad.
Sen började jag studera igen.

Jag fyller tjugofyra i höst och driver fortfarande omkring. Och jag kommer nog fortsätta med det. Jag har en riktning och jag kommer att vara den trogen. Jag strular inte bort mitt liv, jag lever det. Jag gör mitt bästa för att ägna det åt det som Gunnar Ekelöf kallade för diktarens och konstnärens egentliga ämne, att lära folk att se, lära folk att känna; att utveckla deras hjärtan. Om inte det anses vara samhällsnyttigt ber jag att ödmjukt få undra om människan finns till för samhället, eller samhället för människan.

Melancholia

Efter regn kommer sol, men det blir alltid söndag igen.
Jag går till Victoria och ser världen gå under. Planeten Melancholia kolliderar med jorden till Tristan och Isoldes ouvertyr.
Lars Von Triers Melancholia är en film om depression. Om hopplös tröstlöshet. Vad gör man när ingenting finns att göra? Svaret blir en uppgiven suck.
Ingenting. Inväntar evigheten.

Vi får följa två systrar: Justine och Claire. Justine är den bortskämda och impulsiva, Claire den strama och rationella.
Filmens första del är Justines. Hon ska gifta sig hemma hos storasyster och dennes vidrigt rika man. Justine stannar upp utanför slottet och blickar upp mot himlen. En stjärna blinkar starkare än någon annan.

Bröllopsfesten som storasyster har planerat blir en kafkansk mardröm, en fars.
Bruden vill inte vara där och irrar omkring bland gästerna i förtvivlan, brudgummen försöker förgäves nå henne, till slut ger han upp och åker hem.
Och på himlen blinkar stjärnan.
Festen är över.

I filmens andra del flyttas fokuset över på Claire. Det är nu känt att stjärnan inte är någon stjärna, utan en planet som är hotar livet på jorden. Claires svinrika man säger att det inte är någon fara, men Claire låter sig inte lugnas. Plötsligt har rationaliteten, på vilken den moderna människan har byggt sin tillvaro, förvandlats till en, av desperation, högmodig och naiv förnekelse. Planeten kommer väl inte att träffa oss? Nej, den kommer inte att träffa oss, självklart kommer den inte att träffa oss. Hur skulle den kunna träffa oss?
Claire gråter.
Men om den träffar oss, var ska då hennes son växa upp?

Medan Tor fiskar

Himlen är tung och mörk. Höghusen ser ledsna ut. På Mariatorget höjer Tor sin hammare. Den första blixten slår ner. Leviatan undkommer.
Det börjar regna.
I Hjalmar Söderbergs romaner speglar staden karaktärernas sinnesstämningar.
Jag tänker på Doktor Glas. Tycho Gabriel Glas. Astronomen som ville bli en ängel, bad om en handling och blev en mördare. Regnet övergår i hagel.
1001… 1002… 1003 …
Bad om en handling och blev en mördare.
Blixten slår ner igen.

*

Jag ser en ensam äldre man. Hans blick har slocknat och vant sig vid mörkret. Han sköter sina sysslor med framtvingad men övertygad stolthet. Som en rostad maskin. Som om frälst av tomheten, i brist på bättre. Han sopar linoleumgolven och torkar av bord och bokhyllor med en gammal wettextrasa.
I bakgrunden brusar en billig radio och sprider käcka dansbandspsalmer i rummet.
Den ensamme mannens ansikte reflekteras i fönstret. Glasögonen är tjocka som flaskbottnar och håret är långt och stripigt. På sina håll skymtar den nakna skallen, svettig av åldrandets härjningar.     

Utanför är det höst. Träden lyser gula. En buss stannar, plockar upp de som ska in till stan och roa sig. Solen sjunker och tittar in i rummet och mannen väcks ur glömskans seans och återgår till sina sysslor. Vad var det han skulle göra?
Bussen kör iväg.
Just det. Brygga kaffe. Och plocka fram den prinsesstårtan ur frysen.
Han kliar sig huvudet så att det yr mjäll över hela rummet, men det märker han inte.
Ska han köpa mazariner också, eller räcker det med tårta?

Den här dagen ska det hända något stort i samlingslokalen i förorten.
Varje månad träffas allihop, ja, de har blivit som en liten familj nu på Träffpunken. Och mannen som står och undrar om han ska köpa mazariner sköter om lokalen och arrangerar de här små sammankomsterna. De brukar dricka kaffe och prata om det som hänt under veckan. De som dröjer sig kvar, och det gör alla, brukar titta på bingolotto. När någon som ringer in till studion vinner något stort så applåderar hela sällskapet så att taket nästan lyfter – och när någon vinner något konstigt, som en livstidsförbrukning skinka, skrattar de tills de kiknar.

Mannen ler för sig själv. Det brukar bli riktigt trevligt faktiskt. Han nynnar medan han måttar kaffet. Vilken tur han har haft! Visst, vännerna är läkare och ingenjörer och journalister, men alla kan ju inte bli det. Man ska inte ha för höga förväntningar på livet. Det viktigaste är att man trivs och mår bra.
Allting annat saknar betydelse.
Det viktigaste är att man trivs och mår bra. Det var ju faktiskt en riktigt bra rad.
Den ensamme mannen skriver upp den i sin anteckningsbok. Han kanske skulle skriva en liten aforismsamling.

*

Jag drar handen genom håret.
Det är tjockt och oregerligt. Än så länge.
Vad var det jag skulle göra?
Vad ska jag göra?
Livet går hårt åt den som inte tar vara på det.
1001… 1002… 1003 …

Gloomy Sunday

Söndagen den 19 juni 2011 kommer inte att gå till historien.
Glömskans regn föll som pianotangenter från den gråa himlen och stadens dröm löstes upp som en huvudvärkstablett. Jag tittade ut genom fönstret. En studie i tomhet. Jag lyssnade på Visa från utanmyra och läste Johannes Heldéns Entropi. Jag satte på Teven. Matlagningsprogram, Brittiska antikrundan. Jag stängde av Teven. Jag skrev. Korta meningar. Om ingenting.

(­ Är det här Nirvana?) Jag har läst någonstans att textens rytm är en språkets andning. Att den är tanken själv.
När jag blir stor vill jag riva biljetter utanför en gammal biografsalong.
– Välkommen, ska jag säga. Välkommen. Och jag ska le varma leenden.
Jag ska le och se alla i ögonen.
Melankolisk monolog.
Jag andas tungt och tänker för mycket.

När Sofias klocka slog landade en svart fågel på mitt balkongräcke. Ögonen glittrade av mörker. Den blinkade och fick sällskap av en vän. Jag ryckte till när de flög iväg. Det började bli skumt. Jag kokade te och tänkte på den förmörkade månskenssonaten som hållit mig vaken härom natten. Och hundarna skällde i allén.
Men snart blev det midnatt och nästan tyst.
Bara regnets nocturne hördes.